Vart är vi på väg?

Tankar från promenader i coronatider

Tidigare var jag, som många andra, alltid på väg någonstans. Jag gick mycket sällan bara för att gå och för att njuta av naturen. Men under coronatider har jag gjort många små utflykter och utforskat promenadvägar och stigar längs vattnet i Stockholmstrakten. Platser som jag aldrig annars hade tagit mig till. Och jag har blivit helt lyrisk av all skönhet, och överväldigad tackat vår Skapare för att han tänkt ut allt så oerhört skönt. Varenda blomma, vartenda grässtrå, vartenda grönt blad är ett Guds kärleksbevis.
Coronakrisen hade förresten knappast kunna komma vid en bättre tid, just när det börjat bli ljusare och våren är i antågande. Det är jag så tacksam för. Tänk om den drabbat oss i november!
Häromdagen mötte jag på min promenad en underbar hund, en sankt bernhardshund. Det var William, tio år, och jag satt bredvid honom i gräset en lång stund. Han ville inte att jag skulle gå, han ville ha mitt sällskap och ville bli klappad. Senare mötte jag honom igen och hans matte tog ett kort på oss. Så underbart att få krama någon i dessa tider! Och helt riskfritt! Vilken förmåga att älska oss människor som vår Skapare har utrustat hundar med!
Jag tänker på Johan Olof Wallins psalm i vår sångbok: ”Var är den vän som överallt jag söker”. Den femte versen ger ett hisnande perspektiv: ”Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”

Ljuspunkter bland mörka undertoner

Får man lyfta fram några ljuspunkter i denna kris som drabbat Sverige och hela vår värld så hårt? Jag tycker mig ha sett fler leenden, mött mer mjukhet och vänlighet. Och för många betyder familjen och vänner mer nu i krisen. Köphetsen har lagt sig och även nöjeshetsen. Att ge sig ut i naturen har blivit en tillflykt och en kraftkälla att ösa ur. Aldrig har jag sett så många personer av alla åldrar ute i parker och överallt i naturen.
Men visst finns det även mörka undertoner i denna världsomfattande kris, utöver sorgen och förlusten av alla som avlidit. Vi ser ekonomiska problem som slår hårt, både på det individuella och nationella planet. Och vi ser tecken på skrämmande egoism och även försök att nedmontera demokratin i en del länder. Man undrar, är denna pandemi ett tecken i tiden? Jesus förutsade ju att bl.a. farsoter (epidemier) skulle vara ett tecken på hans ankomst (Luk. 21:11). Visserligen har mycket värre epidemier drabbat vår värld tidigare. Jag tänker på digerdöden på medeltiden, då Europa förlorade en tredjedel av sin befolkning, och spanska sjukan 1918, då 50–100 miljoner dog. Största delen var unga vuxna.
Men ändå är denna kris ett tecken och en varningsklocka, det är jag övertygad om. Har du kanske också märkt att människor sedan pandemin drabbade oss blivit mer andligt öppna? Må Gud hjälpa oss att ta till vara denna öppenhet! Må Gud ge oss mer kärlek, mer omsorg om vår nästa, mer mod, mer kreativitet och vishet att säga de rätta orden. Och kraft att vara till stöd för dem som behöver det.

Fördelar med att vandra i tro

Kanske detta är en sökningstid från Herren och en väckarklocka att göra rätt prioriteringar i våra liv! Och kanske en förberedelsetid för svårare tider? Många sägs börja må dåligt av oro och rädsla. Får en kristen vara rädd och orolig? Visst förtröstar vi på Gud, men jag tror att även det mest trogna Guds barn kan drabbas av rädsla och oro. Se bara på psalmerna i Bibeln! De flesta uttrycker ju även sådana känslor, inte bara tro och förtröstan. Det är mänskligt att reagera så i kriser. Men en kristen har många fördelar. När vi vänder oss till Gud och talar med honom i bön, när vi tackar för det som är gott i våra liv, och när vi läser alla löften, då dämpar det oron och skänker oss frid. En frid som beskrivs som att den övergår allt förstånd (se Fil. 4:7)! Jag tänker också på Jes. 50:10, där du gärna få byta ut ordet han mot ordet du: ”Om [du] än vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, skall [du] förtrösta på Herrens namn” (FB).
Dina tankar kanske också går till be – rättelsen om hur lärjungarna hamnade i en storm. De blev panikslagna och trodde att de skulle gå under, men Jesus stillade stormen och frågade dem sedan: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (Mark. 4:40 FB).
Oändligt många forskningsstudier världen över har visat att en kristen tro är en stor tillgång i kriser. I Bibeln står det ju att vi ska förtrösta på Herren, att vi ska kasta all vår oro på honom. Vi vet att han går med oss i det djupaste mörker, ja, i dödsskuggans dal (se Ps. 23)! Och vi vet att vad som än sker oss i det här livet väntar oss något obeskrivligt skönt. Som Paulus säger i 1 Kor. 2:9: ”Vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom” (FB).
Så hur den här och andra kriser än drabbar dig och din familj, hur det än ser ut i världen, står Gud vid vår sida. Han har ett evigt hem i beredskap åt oss, och det är dit vi är på väg. Där, på den andra sidan, kommer vi säkert att se på våra svårigheter i det här livet som oändligt små i jämförelse med en evig – het av glädje, kärlek och djupaste me – ning. Då får vi helt nya perspektiv. Och för varje dag är Jesus ankomst närmare!
Tack, Gud, för det hoppet! Hjälp oss att alltid ha det klart för våra ögon och må det avspeglas i allt i våra liv!

Rose-May Smårs är medlem i Stockholms adventistförsamling. Artikeln publicerades i tidningen Missionären sommaren 2020.