Stäng inte porten, mina vänner kommer ännu!

Stäng inte porten, mina vänner kommer ännu!

För några år sedan var jag på en turné, för att uppträda med en kör och en orkester i USA och Kanada. Under turnén hände många olika saker, men i de svåra situationerna fick vi bönesvar, som helt tydligt har gjort ett outplånligt intryck på många som var med. Senare, när vi träffats, har många frågat ”Minns du det där som hände på flygplatsen i Seattle, och vad som hände vid bussterminalen i Portland, eller hur det gick när vi åkte över gränsen till Kanada?”. Det har varit roligt att minnas gemensamma erfarenheter och hurudan bönens kraft är.

För några veckor sedan träffade jag en person som var med på turnén, och hen ville presentera mig för en av sina vänner, och samtidigt berätta om på vilket speciellt sätt Gud svarade på våra böner på flygplatsen i Seattle.

Vår grupp flög från Europa till Seattle, och naturligtvis tog det tid vid immigrationskontrollen på flygplatsen. Flygplatsen var mycket stort, och där var det stor trängsel och brådska, men vi var tvungna att hinna till flyget till San Francisco.  Naturligtvis spreds vår grupp på 18 personer ut i den trängseln, när vi förflyttade oss med tåg från en terminal till en annan. Porten vi skulle åka från byttes också ut. Av någon anledning hann jag först till porten, och då hade man redan börjat ta ombord passagerare. Personalen uppmanade mig att gå ombord på planet, men jag sa att jag ännu väntar på mina vänner, för jag vill försäkra mig om att de hinner med.

Tiden gick, men bara några dök upp. Jag sprang omkring för att söka efter mina vänner, och med jämna mellanrum återvände jag till personalen och vädjade att porten ännu skulle vara öppen, så att mina vänner skulle hinna med. Jag skulle inte kunna åka utan dem. De som kommit konstaterade rätt snabbt att det här var dagens sista flyg till San Francisco, och med morgonflyget skulle vi inte längre hinna till vår egen konsert. Och en konsert för kör och orkester kan man ju inte hålla med bara några personer.

Alla hade fortfarande inte hunnit till porten. Personalen vädjade till mig att jag skulle gå ombord på planet, för nu måste flyget starta. Jag bad dem ännu en gång: Stäng inte ännu porten, mina vänner kommer alldeles strax. Jag skyndade mig till de av mina vänner som redan kommit, och bad dem att be med mig. Bönen är vår enda möjlighet. Jag visste, att jag inte behövde förklara vår situation för Gud. Jag visste, att Gud inte behöver mitt förslag på hur saken skulle lösas. Vi samlade ihop gruppen, och jag bad en kort och enkel bön: Gud, vi behöver din hjälp. Lös den här situationen på det sätt som du ser är bäst, till ditt namns ära. Amen.

Jag såg att flygplatspersonalen lugnt kom gående mot mig utan brådska. Jag var alldeles säker på att porten var stängd, och att vi missat vårt flyg. Till min förvåning fick jag höra, att det inte var någon brådska. Flygledningen gav inte tillstånd att starta, eftersom det var en storm över San Francisco. Planet måste vänta en halv timme.

Hela vår grupp på 18 personer hann med flyget, och i San Francisco berättade vi för dem som mötte oss, att flyget var försenat på grund av stormen. De blev mycket förvånade, och sa att det måste ha skett något missförstånd. Det hade varit riktigt vackert väder hela dagen i San Francisco, precis som längs hela kusten. Vi kunde inte tro våra öron.

Jag har velat uppmuntra mina vänner med insikten att bönen är en möjlighet som getts till oss alla. Gud hjälper verkligen oss i vår nöd, på ett eller annat sätt, men Guds sätt att svara kan vara en överraskning.