Omtyckta av hela folket, del 1

Den första kristna församlingen levde verkligen i en osäker tid och omgivning. De påstod att deras mästare hade uppstått från de döda och nu satt på Gud Faderns högra sida. De judiska ledarna var rasande över att de kristna övertygelserna spreds som en skogsbrand i det torra religiösa landskapet. De romerska härskarna var redo att göra allt för att stoppa politisk och religiös oro. De första kristna hade inte några vänner någonstans.

Jesus hade gett dem ett nytt bud som skulle urskilja dem ur massan: ”Ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er, ska ni också älska varandra! Genom att ni älskar varandra ska människorna förstå att ni är mina lärjungar.” (Joh. 13:34, 35; 15:12).

Denna kärlek smittade av sig på omgivningen. Efter pingstdagen beskevs församlingens livsstil på det här viset: ”De troende höll sig till apostlarnas undervisning och de hade gemenskap med varandra och bröt bröd tillsammans och bad. Människorna hade en djup respekt för dem och apostlarna utförde många under och tecken. Alla de troende var ständigt tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och delade med sig till varandra, allt efter vars och ens behov. Varje dag möttes de i templet, och i hemmen samlades de för att bryta bröd och äta tillsammans i glädje och uppriktig hjärtlighet, de prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Varje dag lät Herren deras grupp växa, genom att fler och fler blev räddade” (Apg. 2:42–47).

Församlingen blev snabbt känd för sitt varumärke – kärleken till varandra – och den gjorde intryck på folket som både kom att respektera dem och tycka om dem. De såg kärlek i praktiken, hur den förvandlade helt vanliga hårda människor till nya människor som spred den kärlek som Jesus hade startat. De såg inte bara kärleken mellan de kristna, den spillde med all säkerhet över till alla dem runt omkring som i mångas ögon inte förtjänade någons kärlek, allra minst Guds kärlek.

Den märkliga kärleksgemenskapen kring minnet av Jesus död och uppståndelse (brödbrytandet och den uppriktigt glada och kärleksfulla gemenskapen) drog alla möjliga skuggor till sig: prostituerade, avgudadyrkare, äktenskapsbrytare, homosexuella, tjuvar, allmänt själviska människor, missbrukare, skvallerbyttor, lögnare och bedragare… och så vidare. Enligt Paulus var det allmänt känt i församlingen att vissa hade levt sådana här liv, men så hade de fått möta Jesus genom församlingens kärlek och ”nu tvättats rena, helgats och gjorts rättfärdiga i Herren Jesus Kristus namn och i vår Guds Ande” (1 Kor. 6:11).

Det nya kärleksbudet var församlingens främsta vapen i kampen om människors omvändelse i det fientliga samhälle som omgav dem. Men vapnet behövde underhållas och slipas hela tiden. I nästa del tittar vi närmare på Paulus råd till de kristna i relation till de ”utomstående”.

Rainer Refsbäck

Detta var första delen av tre i en serie reflektioner i nyhetsbrevet AdventNytt kring hur vi som kristna ska kommunisera hopp och tro i en fientligt inställd omvärld. Artikeln fylls på vartefter.