Meny

Han höll inte distans

Kommer vi att kunna träffas till jul trots covid-19-pandemin? Frågan ställdes av både befolkningen och myndigheterna redan innan midsommar hade firats. Om det finns något tillfälle då vi inte vill tvingas hålla distans så är det vid julen.

Kanske mer än någon annan helg handlar julen om närhet. Barnbarnen ska få möjlighet att gosa med mormor i soffan då hon läser en saga, eller krypa runt på golvet med farfar och bygga legoslott. Släkten som bor långt borta ska få möjlighet att sitta runt samma bord med koppar av rykande glögg och dela minnen tillsammans. Tacksamhet och kärlek ska kunna förmedlas genom långa, varma kramar.

Och det är helt naturligt med tanke på att julens sanna budskap handlar om just närhet. Det handlar om en Gud som inte längre ville hålla distans från människorna som han hade skapat. Det räckte inte för honom att uppenbara sig i blixtar och dunder på Sinaiberget eller att tala genom profeterna till folket. Det räckte inte ens med tabernaklet där han kunde bo mitt ibland dem (2 Mos. 25:8). Där var Gud ändå tvungen att hålla distans eftersom människor, smittade med syndens virus, inte klarar av Guds härlighet.

Så nära det bara går

Men nu skulle Gud komma nära människor. Så nära att han själv blev en av dem. Vi har hört julevangeliet så många gånger att det är lätt att ta det som hände för givet – att glömma bort vad det innebär för Jesus att bli människa. Det finns få tillfällen i våra liv då vi är så nära andra människor som när vi föds. Och få tillfällen då vi är så sårbara.

Samma Gud som skapade ett oändligt universum blev ett litet människofoster som låg  hoptryckt i en kvinnas livmoder. Samma Gud som uppehåller allt liv försörjdes av en människas kropp och blod. Han som är helig och ren trycktes fram genom födelsekanalen för att ta sina första andetag i ett stall som luktade blöt ull, hö och djuravföring. Kungarnas kung lades mot sin mammas svettiga bröstkorg och letade sig yrvaken fram till hennes bröst för att få äta sig mätt. Den allsmäktiga Guden somnade utmattad i tryggheten i en fattig snickares starka armar.

Närhet mitt i en pandemi

Det skulle ha varit stort nog om Jesus hade blivit människa innan syndens virus kom in i världen, men han valde att födas mitt i en världsvid pandemi där ondskan härjade fritt. All den ondes styrka och list var inriktad på att smitta honom. Även om han lyckades stå emot väntade ändå förnedring och en smärtsam död. Vaccinet som han erbjöd skulle avvisas av många med hån och förakt. Till och med av dem som borde ha varit hans närmaste.

Ändå valde han att bli Immanuel, ”Gud med oss” (Matt. 1:22, 23). Att komma nära oss, att bli ett med oss. Varför gjorde han det? Varför ville han utsätta sig för syndens grymma och dödliga virus? För att vi en dag aldrig mer ska behöva hålla distans, varken till honom eller till varandra. För att barnbarn aldrig någonsin ska behöva skiljas från sina mor- och farföräldrar. För att närhet, kärlek och kramar för alltid ska vara riskfria. För att denna härliga varma julkänsla ska få vara i all evighet.

Under pandemin kan vi tvingas hålla distans från varandra mer än vi hade önskat under julhelgerna. Men vi behöver inte göra det med Gud, även om vi ännu inte ser honom ansikte mot ansikte. Immanuel har redan visat att han vill vara så nära oss som möjligt.

Liane Edlund är redaktör för Missionären.  Artikeln publicerades december 2020.

Bild: Pixaby