Meny

En story med många skiftningar

Tack till Himlaliv teamet för att ni så skickligt genom ord och bild förevigade mitt långvariga hem i Blombacka i Tallinn, kinesiska muren där, mitt "hem mitt i gamla stan" - Chocolaterie samt kyrkan "där allt började", Ålands-klippan i Paldiski etc!

En story med många skiftningar.          https://arenan.yle.fi/1-4598157…

 För trettio år sedan den 27.mars 1992 blev jag döpt. Dagen därpå blev jag tillsammans med flera andra som döptes samtidigt mottagen i församlingens gemenskap och fick en bibel. Estland hade blivit självständigt för dryga sju månader sedan och kyrkodörrar öppnats för alla intresserade igen, efter knappa fem årtionden av påtvingad ateism i den enorma Sovjetunionen. Flera kyrkor hade fungerat som gym, stall eller lagerutrymmen under sovjettiden och behövde renoveras. Vi var många och i olika åldrar som steg in i kyrkor nu, törstiga och hungriga efter ett annat perspektiv på livet.
Jag har ingen aning om hur mitt liv hade blivit om jag som 15-årig inte blivit döpt och börjat en vandring som lett mig till mycket upptäckter och erfarenheter. Att vara med i en församling kan ge bra möjligheter att prova på olika saker, hitta sina talanger och meningen med sin färd, uppleva tillhörighet. Under tre årtionden har det blivit att delta i otaliga gudstjänster, knyta bekantskap och vänskap, vara del av mäktiga körkonserter, tv- och radioprogram, diktkvällar, ensemblesång, solosång, resor och läger, kurser och bönegrupper, leda olika verksamheter och smågrupper, ordna evenemang, bidra med kolumner, dikter och foton etc. Listan skulle bli lång om jag skulle räkna upp allt. Mycket av detta hade jag användning av när jag senare jobbade som redaktör på en kristen radiokanal i Tallinn – otaliga intervjuer med människor runtom i världen, mängder med ny musik, vänner och bekanta från olika kyrkor och mycket annat.
Förutom allt det som jag fick vara med om i Estland, fortsatte vägen först på Åland och sedan även i den finskspråkiga församlingen i Helsingfors. Allt skedde nu på andra ort och språk, med nya människor, sammanhang och skiftningar. Jag lärde mig mycket, av att studera och praktisera samt av erfarna kollegor inom kyrkan.
Viktigast av allt har varit relationen med Gud. Den har vuxit och förändrats, gått igenom kriser och mörka tider. Mycket har fått mogna och sjunkit in på ett nytt sätt, nya frågor har kommit upp. Jag antar att den relationen så som alla andra formas och förändras så länge jag lever.
Ett vet jag: fast jag även försökt klara mig utan Gud, har det inte lyckats. Ser jag mig omkring blir jag bekräftad om den övergripande storyn som det står skrivet om i bibeln. Att läsa om var det hela började och vart vi är på väg ger trygghet och tillit även mitt i de mest kaotiska nyheterna. Det tar inte bort sorg och smärta för det som sker, men ger frid i vetskapen om att vår värld inte är bortglömd.
Jag litar på att när mina dagar är slut tar Gud emot mig. Att luta sig mot Guds son Jesus som har lovat säga ett gott och avgörande ord för mig när jag själv inte kommer att räcka till är ett stort privilegium. Att bli accepterad och emottagen genom himmelsk kärlek – det känns skönt att vila i denna vetskap.
Jag vet inte hur livet hade blivit om Sovjetunionen aldrig fallit och vi fortsatt att leva i mörker bakom järnridån. Ingen aning om var jag hade letat efter den djupaste tryggheten, friden och kärleken då. Gud talar i människohjärtat även om det är förbjudet att tro att det finns något utöver det som ögat ser. För mig var det dammpartiklar i vårsolen som jag såg på som barn och funderade om det finns någon som på samma sätt ser på vår värld, någon större.
När alla andra titlar förändras genom tider – byts ut, glöms bort eller tas bort – finns det en titel som jag hoppas få ha kvar under hela min story: ”Värdefull och älskad. Guds barn.” Ingen makt, sjukdom eller misslyckande kan tillintetgöra den titeln, innersta väsen, en befriande och evig gåva.
Himlaliv teamet filmade i Tallinn och på Kökar innan mitt yrkesliv och relationen med Gud gick igenom många förändringar pga den utmattning som drabbade mig då. En hel del har förändrats sedan dess: jag har äntligen flyttat till Åland och det har medfört även förändringar i yrkeslivet. Men mina barndomstrakter, min story med Gud fram till 2019 och de skiftningar som var viktigaste att lyfta fram just då är bevarade i filmen. Det gör det lättare att släppa det som inte längre tjänar sitt syfte.
Mycket har även förenklats – att vila i Guds närvaro och leva en dag i sänder har blivit viktigare än förut. Av allt det andra jag hållit på med förut känns skrivande, talande, terapeutiska samtal samt att berätta om Åland på olika språk som de mest naturliga områden för mig idag.
Vägen fortsätter med vetskapen om att det inte går att flytta bort från varken sig själv eller Skaparens kärleksfulla blick. Storyn med sig själv och Gud följer alltid med, på ett eller annat sätt, även om den får nya skiftningar och utmaningar dag för dag. Det viktigaste är att hitta den röda tråden, helande och försoning.
Jag är tacksam för alla insikter och vandrar dagligen vidare med Gud som min främsta trygghet, vars kärlek alltid funnits där och fångar mig. Storyn fortsätter, i nåd.
Frid! ❤️
Tack till Himlaliv teamet för att ni så skickligt genom ord och bild förevigade mitt långvariga hem i Blombacka i Tallinn, kinesiska muren där, mitt ”hem mitt i gamla stan” – Chocolaterie samt kyrkan ”där allt började”, Ålands-klippan i Paldiski etc!