Gustaf och Emy i kriser och krig

Stockholm juli 1936: ”Framtiden ligger både ljus och mörk framför oss …”

Dessa Gustaf Lindsays ord i sin ordföranderapport för den Östnordiska konferensen 1936 sätter tonen för de tio år som ligger framför innan unionen[2] kan samlas till konferens igen 1946. Han fortsätter: ”…det beror helt och hållet på vilka synpunkter man anlägger. Världen är på väg mot förödelse och ruin. Onda makter synas hava väldet. Den närmaste tiden skall bringa oss dystra underrättelser.” Detta är anmärkningsvärda ord i en värld där nedrustning och fredsförhandlingar är människors hopp trots vapenskrammel från grannlandet Tyskland med dess nya nazistiska hedendom. Kan det vara så att de som begrundade profetiorna också såg tidens tecken med andra ögon än dagspressens förståsigpåare i den ekonomiska depressionens spår?

Hur det än må vara, så såg Lindsay också möjligheterna i denna allt större kris. ”Men tiden är dock ljus. Det är skördetid i världen. Människofälten stå mogna. Vi hava ett skördebudskap att bringa, och mer än någonsin måste vi kasta oss över vår stora uppgift.” [3]

Så gjorde man. Det sena trettiotalet och hela krigstiden präglades av en stor medlemstillväxt både i Sverige men allra mest i det hårt drabbade Finland. Väckelse och evangeliska kampanjer gick i kolportörernas spår, men framgången hade sitt pris. Ekonomisk depression av stora mått lamslog världen i början av trettiotalet, vilket också inverkade på vårt samfunds ekonomiska resurser. Det löstes på ett radikalt sätt som knappast vore möjligt i dag. 1946 rapporterade Lindsay:[4] ”Det har varit en prövande tid att utvidga verksamheten trots minskade inkomster. Detta blev möjligt endast genom betydande lönereduceringar. Den beredvillighet, varmed våra arbetare både i konferenserna och vid institutionerna mottogo lönereducerande ett par tre gånger, visar vilken osjälviskhet som besjälar dem.”[5]

Depressionen betydde också som i dag stor arbetslöshet. Då var det knappast läge att be om ledighet på sabbaten. I de allra flesta hushåll var mannen den enda lönmottagaren. Fattigdom och nöd bredde ut sig. Mot den bakgrunden är det lättare att förstå den stora betydelse som samfundets institutioner fick som arbetsplatser, förutom det faktum att de blev som fyrbåkar i samhället som gav helande både till både kropp och själ. Kolportörernas skara blev också av samma skäl stor, inte minst i Finland där de hårda åren inte upphörde med freden 1945.[6] Men också välsignelse följde i spåren av de svåra tiderna. Det är detta Lindsay förutsåg i sin märkligt profetiska rapport 1936.

1946 Välsignelse i nödens spår

Hur nöd blev till välsignelse kunde avläsas i hans rapport 1946. Vi människor planerar utifrån nuet, men framtiden tar inte sällan en helt annan väg. Både i det neutrala Sverige och i det krigsdrabbade Finland kom männen att bli inkallade i långa perioder vilket betydde ett avsevärt avbräck för pastorernas sedvanliga arbete med kampanjer om hösten och skördandet av själar på våren. En del av pastorerna i Finland kom att lida hårt i den vapenfria tjänsten som sågs som landsförräderi. Tortyr, förakt, nyckfulla fängelsevistelser fick de erfara som stod upp för sin tro att inte vilja döda. Om det vittnade Bengt Lillas i sin bok En kämpe utan vapen[7]. I Finland fanns det under hela krigstiden praktiskt taget inga pastorer tillgängliga. Den finska konferensstyrelsen tog då ett radikalt beslut: man skickade ut de kvinnliga bibelsystrarna till att hålla evangeliska kampanjer. I och för sig var detta inte märkligt: både män och kvinnor hade samma utbildning från missionsskolorna. Men det traditionella tänkandet var ändå att det var den manlige pastorn som höll kampanjer och kvinnorna som skötte besöken hos de intresserade.

Gustaf Lindsay rapporterar 1946 om det häpnadsväckande resultatet: ”Detta försök lyckades över förväntan. Så gott som alla de systrar som hade egen verksamhet, uppnådde goda resultat.”[8] 1 863 nya medlemmar under 1941–1945 anslöt sig till Adventistsamfundet i den Östnordiska unionen. [9] Aarne Rintala, den finske ledaren konstaterar: ”Antalet unga arbetare har fördubblats under dessa tio år… Trots att största delen av arbetarestaben varit inkallad under femårsperioden, har större resultat uppnåtts än tidigare.” Han tillägger också att samfundet blivit legaliserat i Finland, att ”det blivit mera känt och befäst. Mera frigjorda former och mera andligt liv har försports.” John Larsson som ledde den finlandssvenska konferensen, menade ”att vi fått bättre anseende i andra religiösa kretsar, kanske främst för att Jesus vår Frälsare, fått en mera framskjuten plats i förkunnelsen”.[10]

Berodde det på kvinnornas förkunnelse? Vi vet det inte, men den karismatiska Elsa Luukanen, som grundade flera församlingar och samlade stora skaror åhörare medverkade utan tvivel till denna medlemsökning. Elsa dramatiserade sin förkunnelse: ”… hon snubblade fram över podiet och sa: vi snubblar så ofta… över våra egna fel, andras fel, fel i församlingen, men sa hon, vi skall se på de stora fåglarna hur de lyfter, får luft under sina vingar och svävar högre och högre – med uppsträckta armar visade hon att man skulle lyfta blicken till Jesus Kristus och få liv och luft genom den helige Ande.”[11]

1936–1946 De stora väckelsernas tid

Det var också den tidigare nyhytteeleven, den finske samfundsledaren Arvo Arasola som öppnade mångas ögon för den heliga Andens verk och försoningen i Kristus. Hans väckelsekampanjer i bägge länder, hans många skrifter breddade den adventistiska upplevelsen av tidens nära slut genom att peka på nödvändigheten av djup i den enskilde kristnes tro, av den heliga Andens närvaro i varje människas liv.[12]

I Sverige kom Erik Erenius framför allt att stå för de stora väckelsekampanjerna, när han predikade om ”den värld som var, den som är och den som skall komma.”[13] Lokalerna var proppfulla, man stod i kö långt utanför, hundratals ville höra Ordet om framtiden. Ändå kan man fråga sig om inte lärarinnan i tyska och svenska på Ekebyholm, Ingrid Albiner, hade ett större inflytande med sina andakter för elever och likaså gäster vid sommarens badsanatorium. Hennes böcker såldes i tusenvis över hela landet av kolportörer. Hon stod för en klar och tydlig evangelisk röst, där den enskilda människans kamp i existentiella frågor blev den röda tråden i både förkunnelse och författarskap. För henne var Kristus svaret.[14] Hennes inflytande på blivande pastorer som studerade på Ekebyholms Missionsskolas seminarium blev sannolikt större än som omedelbart kunde mätas.

Detta var den östnordiska unionen under Lindsays tid, en man med stor integritet och vidsyn. När man öppnar Missionären kan man, innan man vet författarnamnet, se när Lindsay har skrivit – det finns en grundläggande kärlek inte bara till budskapet som skulle förkunnas eller till samfundet och dess tillväxt i en svår tid, utan i allra högsta grad också till människorna. Hans ”kära bröder och systrar” i tilltalet, kom från hjärtat.

1941-1948 På flykt från krig

Därför är det inte märkligt att Lindsay tog ansvar för det stora flykting- och hjälparbete som kom att få sitt centrum i Stockholm. Det är här hans forna kollega Emy Grundberg nu kommer in. De flyktingar som kom, inte minst från Baltikum och Finland men även Norge medan kriget varade, fick hjälp att åter etablera sig i Sverige. Pastor Kanna med familj kom från Estland 1944 under dramatiska former, de fick bo och verka i Sverige tills de ett par år senare tog till Sydamerika som missionärer.[15] En del hjälptes med visum till släkt i Amerika. Men det är när kriget tar slut som den enorma nöden i ett förött Europa ropar på handling. I början av 1947 skriver Emy Grundberg om Jesaja 58. ”Vilket stort utrymme ger inte profeten vårt Dorkasarbete och all vår barmhärtighetstjänst.” Hon uppmanar alla oavsett ålder att engagera sig. Det ser ut att hon med sitt flitiga skrivande lyckades över förväntan. ”… många Dorkasföreningar i vårt land har gjort en strålande insats”. I Nyhyttans församling samlade man till Dorkasaftnar varje onsdag då personal och gäster samlats i salongen för att sticka, sy och även njuta av sång och extra förplägnad ”[16] – damer såväl som herrar! Emy citerar också ur brev hon fått från Wien, Budapest och andra platser i det krigshärjade Europa. En ung läkare i Budapest skriver: ”Jag tackar i min nyfödde sons namn. Han är nu klädd i små söta svenska babyskjortor och varma kläder. Min fru och jag grät tillsammans av glädje när paketet kom – inte endast av glädje över de vackra kläderna utan över att det ännu finns godhet bland människor.” [17]

Redan i början av kriget när Finland och Norge drabbades direkt hade man satt in konkret hjälp inte bara i form av hjälpsändningar. Finska krigsbarn mottogs på ett tillfälligt barnhem på Ekebyholm. Och adventistfamiljer öppnade också sina hem för dem. En del blev kvar länge, ibland resten av livet. Ibland kom en hjärtskärande vädjan i form av annonser i Missionären: ”Finns det någon som är villig att taga emot ett eller flera finska barn och giva dem ett gott hem? En fattig broder från en stad i norra Finland har blivit änkling för ett par månader sedan och lämnats att ensam taga hand om fyra barn: en gosse på 13 år, en 10-årig och en 7-årig flicka och en liten 9 månader gammal gosse. Familjen är som sagt mycket fattig och bor i ett enda rum… Barnen är friska och krya och mycket lättfostrade. Fadern är villig att event. överlåta den lille gossen till någon som vore villig att taga honom till adoptivbarn.”[18] Det var inte enda gången Lindsay satte in upprop om barn som behövde föräldrar.

1946–1950 Europahjälpen

1946 blir Lindsay vald till Nordeuropeiska divisionens ledare. Han hade delvis tagit hand om divisions ärenden på det praktiska planet under kriget.[19] Kontoret kom att ligga i Stocksund, Stockholm till 1950. Under den här tiden utformades så småningom denna Nordeuropeiska division som 1945 varken innefattade Storbritannien eller några av de gamla missionsfälten i Afrika.[20] Sverige fick i uppdrag att organisera nödarbetet till Europa tillsammans med Danmark och Schweiz.[21] Medan Emy Grundberg organiserade hjälpen från de olika församlingarna, var det kassören i Östnordiska unionen och senare divisionen Alf Karlman som hade det överordnade ansvaret för alla transaktioner. Det var ett omfångsrikt hjälparbete, vi kan nästan inte fatta det i dag. ”Från Sverige har … sänts bl.a. följande matvaror: 50.000 kg torrmjölk; 30.000 kg ost; 21.000 kg fisk; 12.000 kg äpplemarmelad …dessutom… buljongpasta, ärtflingor, torkade grönsaker och andra livsmedel. Genom våra svenska församlingars hjälp ha vidare insamlats kuponger[22] till socker, mjöl och matfett, så att omkring 2.500 paket a 10 kg ha kunnat sändas till utlandet. Licens har dessutom beviljats oss att sända 210.000 kg begagnade kläder och skor.” Sedan uppräknar Alf Karlman inköpta kläder ”förutom stora partier av medicin till Polen och Tyskland enligt Medicinalstyrelsens medgivande.”[23] Men eftersom det endast var begagnade kläder och skor som fick skickas ut, vad gör man då med ett stort parti nya skor? Elsa Pärpe som var sekreterare och juniorledare löste det genom att låta barnen ta på sig nya skor och hoppa i vattenpölarna på Tunnelgatan[24] efter gudstjänsten. Hög ”gilla” faktor från de unga ”hopparna”!

Från Generalkonferensen mottog Sverige en halv miljon kronor som kompensation för nödhjälp till Europa.

Det är denna nödhjälp som engagerade i stort sett alla församlingsmedlemmar i hela landet, det är den jag minns. Det är här historien först gör sitt intrång i min barnavärld. Mamma och viker omsorgsfullt ihop kläder till ett paket, fina välsydda som hon bara hon kunde. Annat packades också med, tvättmedel tror jag. ”Vem skall ha det här?” undrade jag ”Det skall de fattiga barnen i Tyskland. De har ingenting, det har varit krig.” Jag var fyra–fem år och kunde inte föreställa mig hur det skulle vara att gå hungrig. Men så mycket förstod jag att om man inte fick mat kunde man inte växa och bli stor och om det inte fanns kläder så frös man, frös ihjäl.

Som väl var förstod många vuxna detta också. Tackbreven strömmade in till kontoren i Stockholm och Stocksund. Fanns det i denna generation som levt genom två världskrig en speciell tacksamhet till livet självt? Lindsay hade en gång undgått att drunkna med Titanics undergång. 1947 är han ledare för adventister i ett ännu skakigt och krigshärjat Nordeuropa. Han står på Kastrup med biljett i handen och ser flyget störta, det han skulle ha tagit till Stockholm. Även nu hade han fått ytterligare tid att tjäna Gud med sitt ledarskap.[25] Emy, dotter till en klädeshandlare hade en gång blivit bryskt utskickad från en konferens med order om att byta kläder – hon bar ett rött skärp. 1924 var rött inte en färg en from kvinna klädde sig i![26] Men Emy kom att se till att tusenvis av barn och vuxna fick kläder efter den stora katastrof som lagt Europa i aska.

Är det så att ledarskap handlar om att lyfta blicken och med den heliga Andens vingar färdas mot de uppgifter Jesus Kristus berett för varje människa i oförutsebara situationer? Även i kriser och krig. Jag tror det är så.

Yvonne Johansson Öster samfundshistoriker